Köpte lunch på en italiensk restaurang. Vid kassan var det en liten reklampuff för parmaskinka, med den här bilden. Kan vi vara överens om att någon borde reagerat?
Slickstenar och rödvin.
Skrev precis en text om en slicksten som innehåller Biotin (vitamin H). Bra för kor med klövröta. Min arbete blir allt mer underligt. Fredag snart.
För fredagen börjar ju faktiskt inte förrän jag har hällt upp ett glas rött.
Utsatt för ett flerflanksangrepp.
Influensasjuk dotter och kräksjuk fru. Kräksjuk fru som sedan fick halsfluss.
Kör berocca och gym. Varje dag. Coman bara, jävla baciller!
Morrissey, kvinnor och skitlukt.
Min vän är Morrissey-fan. Stort sådant. Han har väntat på den nya plattan med någon slags andäktig spänning. I helgen kom recensionen:
“Det är alltid djupt tragiskt att se gudar falla. Som när man insåg att kvinnor bajsar. Skynket dras bort, obarmhärtigt. Där står man i skitlukten, med en dödlig”.
Min tredje vän Fred.
För er som inte känner min kompis Fred Graham, tänker jag berätta vad han gjorde på Banken fem minuter innan stängningsdags 1990.
Det var i slutet av juli och fotbolls-VM var inne i åttondelsomgången. Nyhetssändningarna vevade Paul Gascoines tårar efter att ha snackat till sig sitt andra gula kort och en automatisk avstängning i kvartfinalen. England led.
Och så gjorde Fred. Han hade visserligen vunnit pengar på matchen England – Kamerun, men utan ”Gazza” i laget kändes allt hopp ute. Och nu stod han på banken och blängde på sina skor medan han väntade på sin tur. Han försökte peppa sig själv genom att gå igenom alternativa laguppställningar inför kvartsfinalen: Chris Waddle in på mitten tillsammans med David Platt. Visserligen ett bra mittfällt, men Waddle är ingen närkampsspelare. Undra om det går att överklaga Gazzas avstängning?
Jag kan bara ana vilket helvete Fred hade på banken den dagen. Och värre skulle det bli. Klockan 14.56, enligt polisrapporten, stormade fyra maskerade och beväpnade män in i lokalen. En av dem avlossade två skott i taket med ett avsågat hagelgevär. Knallarna tillsammans med fallande murbruk och puts var signalen – det här var allvar. Ett riktigt bankrån.
Fred som fastnat i grubblerier över Englands chanser i kvarten, vaknade till liv. Och fann att han var den enda i lokalen, förutom rånarna, som inte låg platt på mage med händerna bakom nacken.
Det som hände i de efterföljande sekunderna har Fred inte haft någon rationell förklaring till de gångerna vi pratat om det här. Men vad han tror, blev han helt enkelt förbannad.
Rånaren som stod närmast fick Freds portfölj i nacken. Smällen var så kraftig att rånaren föll på sitt gevär som gick av och träffade rånare nummer två i benet. Två rånare kvar. Väktaren, som i tumultet har smugit sig upp på fötter, övermannade den tredje rånaren. Och med två tredjedelar av kumpanerna ur spel såg den fjärde rånaren ingen anledning att bli långvarig och flydde så fort benen kunde bära honom.
Allt detta hände i loppet av 35 sekunder och det tog ytterligare två minuter innan poliserna är på plats. Givetvis hyllades Fred som hjälte och fick sin bild i tidningen. Men som han sa till mig efteråt: ”Vem bryr sig, England förlorade ju kvartsfinalen”.
Min andre vän Fred.
Ni som undrar vad det är som är så fantastiskt med min kompis Fred Billingdale bör läsa den här berättelsen.
Fred hade världen fräckaste lägenhet i Londons mest fashionabla kvarter. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men han var knappt 18 fyllda och gick i skolan. Lägenheten betalades av Freds rika pappa, vars enda mål med det var att ge sin son de rätta förutsättningarna för att komma in i societeten. De fina kretsarna där söner till framgångsrika fäder utbytte kontakter och erfarenheter, allt för att åka räksmörgås mot framgången.
Men Mr.Billingsdale visste inte mycket om sin son. T ex hade han inte en aning om att Freds lägenhet var ett tillhåll för arbetslösa musiker och konstnärer. Fred brydde sig nämligen föga om ett framtida liv bland gardenpartys och afternoon tea, med påbjuden klädsel. Han var musiker. Åtminstone sa han det. Tiden då hans far trodde att Fred befann sig i skolan, tillbringade han i stället hemma i lägenheten, tillsammans med sin gitarr.
Om Fred var en begåvad låtskrivare eller sångare, kan jag inte bedöma. Men en sak vet jag – han sjöng högt och ofta. Och gärna låtarna som han hade skrivit själv. Ibland kunde man höra honom redan nere i foajén, om inte annat var det ett bra sätt att får reda på om han var hemma eller inte.
Ni kanske redan anar vad som ska komma. Men jag vill ändå säga, att bli ”upptäckt”, eller ”bli stjärna över en natt” – det är ingenting mot vad som hände Fred.
Jag satt och läste platsannonserna och Fred sjöng (givetvis), när det ringde på dörren. Det var grannen. Och han hade en bandspelare med sig – med Freds skrålande på. Inte bra, tänkte både jag och Fred. Ända till grannen presenterade sig som Mr.Kazeem, producent på Virgin Records. Inte nog med att han bandat Fred genom väggen, han hade dessutom med sig papper som visade sig vara ett skivkontrakt.
Fred ska snart släppa sin tredje platta och har haft två ettor på Billboardlistan. Det är några år sedan vi träffades, men jag är fortfarande lika stolt över honom. Fast att han inte kan sjunga.
Min vän Fred.
Det här är berättelsen om Fred Hultstrand. Egentligen en alldeles vanlig grabb, och det hade aldrig blivit någon berättelse om det inte vore för Freds brinnande hat mot plastpåsar i träd.
Fred Hultstrand föddes 1958 i Onsabrock Township Cavalier County, Dakota Territory. Han föräldrar hette Anders och Johanna, och hade emigrerat från Gilleberg i Sverige i början på 50-talet.
1976, när Fred var 17 år, drog familjen Hultstrand upp bopålarna igen och styrde kosan mot New York. Fred som var van vid öppna ytor och stora grönområden från sin lyckliga uppväxt i Dakota, trivdes inte så bra till en början. Så fort han fick chansen, eller när skolan var slut, tog han sin cykel och trampade in i Central Park. Det var Freds Oas. Hans enda andningshål i en stad som mest bestod av lägenheter och kontorsbyggnader, staplade på varann som ett monstruöst legobygge.
Fred kunde ströva i timmar på de vidsträckta gräsmattorna och låtsas att han var tillbaka i Dakota. Strövtågen och promenaderna övergick emellertid i ett maniskt plockande efter skräp och inte minst fula plastpåsar i grälla färger som blåst in i parken och fastnat i träden. Vissa dagar kunde det sitta fyra till fem plastpåsar i varje träd, och logotyperna från olika stormarknader lyste som djävulsögon mot honom. För det var inte plastpåsar för Fred. Det var något ännu värre. Påsarna blev en symbol för allt det fula i världen, farliga vapen som med sin blotta närvaro hotade Freds sinne för skönhet. Fred insåg vad han uppgift var. Han inledde sin mission.
Han gick till Järnhandeln och köpte aluminiumrör, fjädrar, epoxilim och några andra småsaker han behövde för sin uppfinning. Nu skulle plastpåsarna bort!
När Fred äntligen var klar med sin uppfinning, lade han den i ett gammalt gevärsfodral, spände det på pakethållaren och cyklade in i parken. Den nästan en och enhalv meter långa griparmen fungerade precis så bra som Fred hade hoppats. Plastpåsarna rycktes ner, en efter en, tills det var rent i varenda träd i hela Central Park
Test: res dig upp för jämnåriga.
Såg det på TV häromkvällen. Tror det var någon komiker som påpekade humorn i att resa sig upp för jämnåriga på bussen. Så jag testade i morse.
För protokollet ska jag nämna att jag är 37 år gammal, och ser ut som 37.
Nåväl.
Jag fick plats ungefär i mitten på en fullpackad buss. Två hållplatser senare klev han på – offret. En kille i min ålder, välansad med samma ullrock som vi alla har. Hans blick scannade av bussen efter ett ledigt säte. När han var nästa framme vid min plats fångade jag hans jagande blick. Och reste mig upp med ett vänligt leende, visade lite övertydligt med armen vilken min intention var. För att lägga extra kraft bakom handlingen försökte jag byta mitt vänliga leende mot ett mer medlidsamt.
Han såg helt tagen ut. Antar att hans hjärna funderade på syftet med min handling. Skojade jag? Skulle jag ändå av? Reste jag mig upp för att stretcha?
Till slut satte han sig, i pur förvåning gissar jag.
I paketet ingick att jag skulle le medlidsamt mot honom, då och då, resten av resan. Men jag klarade det inte. Jag var extremt fnissig över att jag genomförde testet. Minst ögonkontakt med killen skulle få mig att börja asgarva.
I morgon ska jag resa mig för en jämnårig kvinna. Om jag törs.
Ny affärsidé: Ståupp taxi.
Det är inget skämt. Jag tror på det. Till 100%. Tänk dig själv: du bokar en taxi, kanske ska du åka från Redbergsplatsen till Avenyn, när den anländer inleder chaffisen med ett frasen:
- Blåser det ute eller är du nyknullad.
Du tycker det känns lite obehagligt men ändå spännande. Du kliver in och han börjar köra. Plötsligt säger han på engelska:
- I want too be a beekeeper. I simply want too keep bees, they have too much freedom.
Du fnissar lite. För det var ju faktiskt kul sagt. Nu lutar du dig fram och lyssnar intresserat, och det dröjer inte länge för än han säger:
- Så, nu är vi framme.
Du skrattar till medan din hjärna letar efter poängen, tills du inser att du faktiskt är framme. Synd.
Kanske slutar det med att du tar ett varv till bara för att få skratta en stund till. Oavsett kommer du garanterat att berätta om taxifärden för dina vänner.
Ståupp taxi. Det är grejen. En bra övningsscen för komiker på väg (roligt namn på företaget, jag vet, men en kill your darling) och en rolig resa för oss andra.
